"Kan inte du börja jobba här?" Det är inte fel att höra det av en åttaåring andra dagen man assisterar på fritids.

 

Mitt liv har skiftat oerhört i kvalitet sedan torsdag förra veckan. Det hela började med ett par mail, vilket har resulterat i ett jobb som lärar- och fritidsvikarie på Byängsskolan och en tämligen lyckad arbetsintervju vid djurgårdsbron.

 

I samband med att sysselsättningsgraden ökar så händer något motsvarande med min livskvalité. Trots att jag snittat fyra timmar sömn per natt på grund av min numer ganska skeva dygnsrytm så har jag kommit upp i tid, varit på plats och haft tålamod med eleverna. Jag har orkat laga mat, gjort inköpslistor, hållt någolunda rent i lägenheten och varit allmänt produktiv. Life as it should be.

 

Man lär sig mycket om barn av att umgås med dem, framförallt hur utvecklingen ser ut och därmed hur de ska bemötas. Man skulle kunna säga att situationen är lite motsatsen till "the plot thickens". Jag har aldrig riktigt lyckats sätta mig in i hur folk kan titta på ett barn och omedelbart veta att "Det är en han och han är fyra och ett halvt" medan jag knappt kunnat dra slutsatsen att "Den andas, den lever och är liten". Not any more though! Fortsätter det i den här utvecklingstakten så kommer jag snart kunna identifiera barns favoritfärg och deras föräldrars yrken efter en snabbtitt med ett öga stängt. Eller vem vet.

 

Imorgon får jag veta om jag har ett nytt jobb igen. Let's hope so.