I flera av mina tidigare inlägg har jag skrivit om att dagarna flyter samman till en rutinartad massa, livet går i samma spår och jag har inte känt att jag haft så mycket intressant att skriva om. Guess what - den tiden tycks vara förbi.

 

Den här veckan skedde något som bara kan beskrivas som början på ett nytt kapitel i boken om mitt liv.

     Det började med att jag i förra veckan blev förkyld - ordentligt förkyld och sängliggande hela helgen, samt måndag och tisdag. Eftersom jag har en Thailandsresa inbokad lagom till vintern så kändes det som att det var läge att kontakta cheferna och kolla om det finns något för en vid det laget halvfrisk hantverkare under onsdagen. Inget svar vid samtal, så jag skickade ett sms. Fick svaret "kom till kontoret klockan 10"

 

Magkänslan vid det laget var väl inte den bästa, men Hans ohövliga Majonäs Chefen har väl sina anledningar till att vara kortfattad så jag försökte att inte tänka mer på det. På firman har vi inte möten om det inte gäller typ utvecklingssamtal eller lönesamtal, så jag började väl hoppas på att det var läge för ett kliv upp på den trappan.

 

Döm om min förvåning när jag snörvlande och hostande glider in på kontoret och efter ett "slå dig ner" och 35 sekunders harklande möts av repliken "du får sparken"

 

Va? Sparken? Jag? Vafan? Vad nu? Min lägenhet? Mitt liv? Jobbet är för fan mitt liv!

 

Det blev lite kortfattade diskussioner och påskrivande av ett infernaliskt avskedspapper och ett "jag måste hem och tänka". Måste få luft.

 

Ytterligare 35 sekunder senare satt jag i bilen och känslan av overklighet var ett faktum. Att bli uppsagd? Det kan ju inte hända mig?

Men det gjorde det.

 

Efter två minuters mentalt sammanbrott i en (lyckligtvis parkerad) bil blev känslan av ledsamhet inlåst och kvar var bara oset av overklighet. Börja tänka framåt - vad gör jag nu?

 

Jag är oerhört tacksam och lyckligt lottad att ha så omtänksamma och positivt inställda föräldrar som utan några som helst omsvep säger "oroa dig inte, det löser sig, du kan bo kvar, vi hjälper dig!"

 

Med de orden i ryggen var det bara att sätta sig vid datorn och gräva upp mina gamla slutbetyg och CV och börja skissa på nya personliga brev.

 

Nästa onsdag har jag mitt första möte med en potentiell arbetsgivare. Det enda som gäller nu är att inte falla i fällan och tänka att jag inte förtjänar det. För det gör jag ta mig fan. Jag är stark.