När jag mår som sämst känns orden som bäst. Ensamhet och frustration blir en potent coctail för mental självhjälps och självstjälps-poesi. Använder orden för att analysera mig själv, vränger orden för att definiera mig själv.

Kvällens mål: Glöm ensamheten, ge utlopp för frustration, fokusera på ingenting
Delmål: Cykla vilse, trampa hårt, trampa långt. Check.

Varför är det så svårt att hitta sig själv? Hur ska jag kunna veta vem jag är? En produkt av samhället, fostrad av familj, av skola och arbete och socialt umgänge - men när det är borta då? Vem är man då?

Är det vanligt att må helfel för att småsaker i rutinen bryts? Det känns inte så, men om andra är lika bra på att gömma sina mentala svulster som jag så kanske jag ska släppa det? Det  är så svårt när man inte vet vad som är varningstecken och vad som bara är internetgenerationens hypokondriska levnadssätt.

Varannan unge idag har ADHD, dyslexi eller liknande problem. Det är väl för h*e bara att sitta still och läsa en bok? Jag vill inte ha någonbokstavskombination - hur löser man det..


Dagens låttips på Spotify: Eddie Vedder – Society
_______________________________________________________________